Åsiktsfrihet – Yttrandefrihet

Åsiktsfrihet och yttrandefrihet är fundamentala rättigheter i ett demokratiskt samhälle.

Jag, vi alla, har rätten att ha vilka åsikter vi vill – vi har i Sverige åsiktsfrihet. Detta innebär att jag får tänka vad jag vill, fundera på det jag vill och även, som jag gör just nu, för mig själv skriva ned det jag vill. Vi har också en vidsträckt yttrandefrihet, dvs att verbalt i ord och tryckt i text och bild till andra förmedla våra åsikter. Vissa (många, de flesta?) anser att yttrandefriheten är helt utan gränser, dvs man har rätten att yttra vad som helst (även det plumpa, omdömeslösa, kränkande), var som helst och när som helst samt även i vilken form som helst. Detta då i kontrast till Europakonventionen som utöver ett tydligt stöd för yttrandefriheten även definierar vad man anser vara ”motiverade” inskränkningar i denna. Mina åsikter, och i bästa fall även insikter, rörande detta avser jag ”yttra” i detta inlägg. Dock tänker jag inte gå vilse i tryckfrihetsförordningens irrgångar.

Som sagt, åsikter får vi tveklöst ha vilka vi vill. Ingen eller inget kan, eller får, förhindra oss att tänka. Men vad ska man ha åsikter till om man inte förmedlar dessa till en mottagare, till en i bästa fall intresserad omvärld. (Jag är medveten om att det finns djupt tänkande människor som i sin kammare kan vara nöjda med ett ”filosofiskt tänkande” utan behov av att förmedla sig med omvärlden.) Syftet med detta är i de flesta fall att nå en påverkbar omvärld, för att påverka andra människors tänkande, att kanske få dom att ändra åsikt. Här kommer då frågan om yttrandefriheten in.

Som ung fick jag lära mig att jag fick säga eller skriva att jag ansåg att en person t.ex. var en knöl, utan andra konsekvenser än att jag skaffat mig en ny ovän. Med andra ord så var jag fri att uttrycka min åsikt om denna personliga egenskap. Att däremot säga att personen i fråga är en knöl skulle kunna leda till åtal för ärekränkning eftersom jag då påstod att detta var ett faktum, och inte bara min åsikt. Givetvis kan inte något, åtminstone inte i vårt land, förhindra mig att i någon form framföra detta som ett faktum, dock får jag vara beredd att ta eventuella konsekvenser. Denna distinktion mellan att anse (dvs att ha som åsikt) och att påstå som faktum tycker jag tyvärr blir allt svårare att se i tal och skrift. En svårighet som kan vara än större i bild.

Olika människor har olika syften med att föra fram sin åsikt i en viss fråga.  Det kan ju ofta enligt ovan vara för att påverka någon annans tänkande och därmed dennes åsikter. Men det kan ju även t.ex. vara för att reta, håna, briljera med sin egen förträfflighet eller väcka uppmärksamhet. Dessa olika syften kan ju alla vara berättigade – men var sak på sin plats. Och i rätt form för den avsedda mottagaren för att uppnå det egentliga syftet. Ett syfte som långt ifrån alltid är glasklart. Många gånger hålls dock inte dessa syften isär utan blandas olämpligt vilket gör att målet missas. Om syftet är att påverka någons tänkande är det ju olämpligt att håna dennes idéer och uppfattningar. En seriös och även kritisk argumentation är då givetvis mer på sin plats.

Yttrandefrihet är som sagt hos oss en demokratisk rättighet. En rättighet som dock i vissa kretsar anses vara något som i alla sammanhang till varje pris och så långt som möjligt måste utnyttjas. (Men allt behöver ju faktiskt inte sägas eller skrivas, det är precis som om en rättighet som inte utnyttjas på något sätt är förslösad!) Detta oavsett konsekvenserna, för en själv, vilket kanske må vara hänt, eller för andra. Med rättigheten yttrandefrihet bör följa skyldigheten att betänka konsekvenserna av ett yttrande (tal, publicering). Tyvärr härskar alltför ofta lusten till att briljera och väcka uppmärksamhet tillsammans med uppfattningen att ”jag skriver/säger/ritar vad jag vill eftersom vi har yttrandefrihet”, med den outtalade synen att konsekvenserna får någon annan reda ut.

Om någon av ovanstående nu har fått uppfattningen att jag vill tumma på vår yttrandefrihet så är det givetvis inte alls så. Yttrandefriheten ska vi givetvis på alla sätt fortsätta att värna om för att på så sätt bibehålla vårt demokratiska samhälle. Däremot anser jag att skyldigheten att ta hänsyn till personliga och samhälliga konsekvenser i högre grad ska beaktas samt att konsekvenserna ska sättas i relation till värdet av det som avses uppnås. Så är det ju tyvärr inte alltid.

Yttrandefriheten kan således som jag ser det missbrukas. Som ett aktuellt exempel på vad jag anser vara missbruk av yttrandefriheten vill jag nämna den i mina ögon självförhärligande ”konstnär” som utan uppenbart syfte att uppnå något annat än att väcka uppmärksamhet kring sin egen person låtit publicera något som enbart tycks varit ämnat att håna andra. Helt utan tankar på eventuella konsekvenser, konsekvenser som tyvärr har blivit en mycket påtaglig realitet. Enligt eget uttalande så är han nu mycket nöjd med Säpobevakningen dygnet runt som samhället ställer upp med när han nu sitter i stugvärmen för att ”förbättra” sitt konstnärliga bidrag. Men som sagt, han utnyttjar ju bara sina rättigheter – dock utan tankar på konsekvenserna. Och lär väl fortsätta med detta så länge som media och div ledarsidor ”hejar på”! Ledarsidor som ihärdigt i kör (vilken jag gärna sjunger med i) försvarar yttrandefriheten men tyvärr aldrig diskuterar eller ifrågasätter syftet, vettigheten och meningen, i den mån det finns någon, med det som i detta fall publicerats. Kanske förklarligt, för en tidning gäller det ju att till varje pris att publicera. (En rekommendation till ”konstnären” skulle kunna vara att tänka på det gamla uttrycket: ”Glöm inte att koppla på hjärnan innan du öppnar munnen”.)

Slutligen, detta inlägg diskuterar endast begreppen åsiktsfrihet och yttrandefrihet, inte bakgrunden eller motiven till aktuella publiceringar samt de våldsdåd som ägt rum i anslutning till dessa.

DN 31 dec 2010