Vilken fasa – det kunde ha blivit!

Dörren till Socialdemokraternas inre liv efter katastrofvalet har nu under senaste veckan öppnats på vid gavel. Det blåser bra, många socialdemokrater hukar sig i vinddraget medan en del andra träder fram för att förklara dels sig, dels vad som gått snett och dels vad som nu måste göras. Och vems (vilkas) felet var. Nu senast är det Thomas Östros som tar till orda för att ”ta tjuren vid hornen”.

Östros vet nu (men hade uppenbarligen ingen aning om detta för t.ex. ett halvår sedan!) vad som har varit och fortfarande är fel i den socialdemokratiska politiken och vad som bör göras. I sitt inlägg i DN Debatt (12 nov.) tar han upp fem områden som ska åtgärdas. Var och en av dessa avslutas med en stilla undring om ”Hur ska nu detta gå till?”. Som läsare förväntar man sig med spänning att få ta del av Östros visdomsord och då också få lite konkreta svar på dessa undringar. Framför allt väntar man sig att få en socialdemokratisk syn på nödvändiga åtgärder. Får man då detta?

Östros ”åtgärdsprogram” ges under tre rubriker:

   1. Det ska löna sig att arbeta

”Arbete och utbildning måste gå före ett passivt beroende av ersättningar och bidrag från försäkringssystemen som inte heller får bidra till långvarig arbetslöshet.”, ”Tydliga drivkrafter för arbete.”, ”Fokus på matchning och kompetens.”, ”Skatterna spelar stor roll för hushållens och företagens beslut.”, ”Ny skattereform för enkelhet, likformighet och breda skattebaser.”, ”Drivkrafter för arbete, sparande och företagssamhet är centrala.”,  ”Tydligt att den som betalt in mycket till försäkringssystemen tjänar på det.”.

   2.  Konkurrera med kunskap och innovationer, inte låga löner

”Konkurrenskraft säkras med ökad produktivitet.”,  ”Kvaliteten i det samlade utbildningssystemet måste stå i fokus.”,  ”Fler forskningsmiljöer och mer forskning”,  ”Modern industripolitik och balanserad energipolitik.”,  ”Ett konkurrenskraftigt EU.”,  ”Lättare för företag och löntagare att verka i olika länder.”.

   3.  Välfärd efter behov – inte plånbok   

”Det krävs att antalet arbetade timmar ökar.”,  ”Välfärd med hög kvalitet med tillgänglighet för alla.”,  ”Utbildningsinsatser som är tillgängliga för all.”,  ”Statliga bidrag till ny teknikutveckling inom välfärdssektorn.”.

Östros avslutar med att framhålla att välfärden måste betalas (med skatter?) tillsammans med det uttjatade påhoppet på borgerligheten om att denna endast tänker sig skattesänkningar. Det nya i ”den nya skattereformens” innehåll lyser helt med sin frånvaro, enbart allmänna krav i linje med vad som framfördes i valrörelsen presenteras. Vidare konstaterar han att hittillsvarande (socialdemokratiska) metoder måste omprövas.

Har vi hört ovanstående punkter förut? Om vi bortser från diverse plattityder (”Modern industripolitik”, m.m.) verkar dessutom åtskilligt hämtat från ett flitigt studium av alliansens idéer och begreppsvärld som presenterades under valrörelsen!

Thomas Östros är ju inte ensam om att ta till orda. Även Ylva Johansson har nyttjat möjligheten till att i DN Debatt (7 nov) föra fram sin mycket kritiska uppfattning om vad som har varit problemen i den socialdemokratiska politiken. De problem som då ledde fram till det ”urusla” valresultatet. Hon förespråkar ”en genuin omprövning av vår politik” samt behovet av att ”påbörja en framtidsdebatt”. Hon trycker på att arbete är en plikt och en rättighet och att arbetslinjen, som ska stödjas av trygghetsförsäkringarna, måste återupprättas för att undvika passivitet och socialbidrag. En tydlig politik för fler i arbete och fler arbetande timmar är helt centralt enligt Ylva Johansson.

Ylva Johanssons ”framtidsdebatt” för ett stärkt socialdemokratiskt parti inkluderar även, vad jag förstår av artikeln, preciseringar och omvärderingar inom bl.a. näringspolitik, generell välfärd, utbildning, vård och äldreomsorg. Hon avslutar med behovet av att ”på allvar diskutera vår egen politik och vår egen identitet.” för att uppnå ideologisk tydlighet. Och att detta är ett arbete som måste börja nu.

På det mer officiella planet har socialdemokraterna tillsatt en Kriskommission (med fyra analysgrupper) för att förbereda en valvinst 2014/2018. Kriskommissionen kommer med bl.a. följande förslag/frågeställningar/slutsatser i DN Debatt (10 nov):

-  ”föreslå åtgärder för att socialdemokraterna åter ska bli en stark och modern samhällsförändrande kraft”,

-  ”göra en rejäl omvärldsanalys ………. och om socialdemokratin över huvud taget har svaren på det moderna samhällets utmaningar”,

-  ”göra en gedigen omprövning av vår politik, liksom av våra egna strategiska val”,

-  ”socialdemokraterna har inte fullt ut tagit till sig och i varje fall inte dragit rätt slutsatser av de samhällsförändringar som ägt rum i vårt land”,

-  ”varför ökade klyftorna också under socialdemokraternas tid vid makten?”.

Som synes ett arbete präglat av stor självkritik mot den förda politiken.

Ovanstående sammanfattningar av några av publicerade socialdemokratiska inlägg pekar ju mot allvarliga, men mycket senkomna, ambitioner att lyfte den socialdemokratiska politiken till de nivåer som partiföreträdare och medlemmar trott att den legat på.  Detta även om mycket hittills är av slaget ”till intet förpliktigande allmänna uttalanden”. Pressade av allvaret och känslan av totalkris i partiet står man nu således inför omfattande omvärderingar av tidigt fastlagda socialdemokratiska dogmer.

Nu tillbaks till detta inläggs rubrik ”Vilken fasa – det kunde ha blivit!” och det egentliga motivet för detta inlägg. Den politik som socialdemokraterna tillsammans med sina rödgröna ”allierade” gick till val på konstaterar nu socialdemokraterna att den inom många områden var felaktig. Observera att man då menar att den förda politiken var felaktig i sig själv, inte felaktig på grund av att man inte fick svenska folkets förtroende och därför led ett svidande valnederlag! Nej, själva grunden för den valrörelse man förde var inom många områden felaktig. Felaktiga metoder och föreslagna åtgärder för att kunna nå de samhällsmål som många, oberoende av partisympatier, många gånger kan vara överens om.

Tänk er nu tanken att ”de rödgröna” fått majoritet i valet, dvs de hade bildat regering. En regering med ett regeringsprogram grundat på en rad felaktiga förslag till åtgärder. Felaktigheter som då till stor del hade styrt Sverige under fyra år.  

Detta hade varit fasan – som tack och lov inte blev verklighet!

Som avslutning, det är min bestämda uppfattning att det faktum att Sverige fick en Alliansregering var i alla avseenden den allra bästa valutgången, såväl för svenska folket, som slapp en rödgrön regering styrd av missriktade åtgärder, som för socialdemokraterna som nu fått möjligheter till eftertanke och ett politiskt uppvaknande.DN-Debatt 12 nov

Botten är nådd!

Angående S-pamfletten "Vi tar strid för vår partiordförande" (DN 7 sept.)

23 "tunga" socialdemokrater har på DN debatt  lyckats få in en rasande pamflett mot vår nuvarande regerings politik - skickligt! Man kan fråga sig hur många av dessa som lånat ut sina namn som verkligen har läst denna rappakalja innan publicering! Jag noterar att bl.a. Kjell-Olof Feldt har avstått, vilket hedrar honom!

Man skriver:
-  "Sysselsättningen har sjunkit med 100 000 jobb." Enligt samstämmiga uppgifter har tvärtom sysselsättningen ökat med ca 100 000 jobb medan däremot arbetslösheten har ökat. En ökning av arbetslösheten  kan förklaras på flera sätt; bl.a. har fler ungdomar har kommit ut på arbetsmarknaden, fler blivit rehabiliterade, dvs helt enkelt är det fler som vill och kan gå ut på arbetsmarknaden. (Det är dock märkligt att så tunga "sossar" inte verkar veta skillnaden mellan sysselsättning och arbetslöshet.)
-   "Den borgerliga regeringen har prioriterat en enda fråga under sina fyra år vid makten: Sänkt skatt för dem som har det bäst."
-   "Nu slängs svårt sjuka människor, cancersjuka, reumatiker och neurologiskt sjuka ut ur sjukförsäkringen."
-   "En röst på de borgerliga är ett klartecken till fortsatt ökade klyftor, fortsatt urholkad välfärd och fortsatta skattesänkningar till de allra rikaste."
-   "Se på pensionärerna. Nu straffbeskattas pensionärer." Sanningen är ju att pensionärerna inte har fått höjd skatt, tvärtom har dom fått sänkt skatt. Men sant är också att de som (fortfarande) arbetar också fått sänkt skatt med jobbskatteavdraget, till och med något mer än pensionärerna. (Med rödgrön argumentation kan man då hävda att en som fått lägre lönehöjning än någon annan i själva verket har fått sänkt lön!) Däremot har pensionärerna fått sänkt pension, grundat på "bromsen" som även socialdemokraterna var med och beslutade om för att få ett långsiktigt hållbart pensionssystem.

Varje reflekterande människa inser ju att ovanstående påståenden bygger på verklighetsförfalskning dvs osanningar, okunnighet, missförstånd och socialdemokratisk mytbildning.  Och inte minst på en allt mer tilltagande desperation.

I inledningen använde jag epitetet pamflett som benämning på de "tungas" inlägg. Något debattinlägg var det ju inte eftersom det inte med en stavelse hade några förslag på vad man själv ville åstadkomma (mer än "rättvisa och solidaritet"). Jag satte orden "Botten är nådd" som rubrik på detta inlägg - vid närmare eftertanke känns det mer som om "Botten har gått ur".

Politiskt nyspråk

Det politiska språket - innovationer, fördunkling och utarmning


Den politiska debatten är fylld av sina egna ord och begrepp, ofta speciellt avsedda att sätta färg på den egna argumentationen. Det finns ingen gräns för uppfinningsförmågan. Många av dessa blir så pass vedertagna att de införlivas som nyord i det politiska språket. Vissa ord/uttryck kan med viss välvilja betraktas som sakligt beskrivande, även om inte betydelsen är kristallklar (t.ex. "arbetslinjen", "verklighetens folk" …) medan andra mer kan betraktas som debattillhyggen, där ibland gränsen till att utgöra invektiv ofta kan vara hårfin (t.ex. "stupstock", ”pensionärsskatt” ….). Dessa ord trummas sedan in tills de till slut får karaktär av att vara självklara och relevanta, vilket det i många fall inte finns grund för.

Ett annat problem är ord/uttryckssammanblandning. Det gäller då ord som betyder (helt) olika saker men som i debatten används på sådant sätt att ”gemene man” inte vet varken ut eller in. Ett typiskt exempel på detta är begreppen ”sysselsättning” kontra ”arbetslöshet”. Fakta är (så vitt jag förstått) att sysselsättningen kraftigt gått upp under nuvarande mandatperiod medan arbetslösheten har ökat. (Förenklat: sysselsättningen har gått upp tack vare att fler ”arbeten” skapats medan arbetslösheten ökat på grund av att fler människor söker arbete efter genomgången utbildning, rehabilitering m.m.) Här använder då det ena politiska blocket (gissa vilket!) uteslutande måttet på ”sysselsättning” för att beskriva arbetsmarknadsläget, medan det andra blocket (gissa vilket!) uteslutande använder måttet på ”arbetslöshet”. Båda parter har således rätt i sin medvetet begränsade argumentation, men ingen ger hela bilden! Och där står då vi andra med uppgiften att pussla ihop hela bilden. Detta språkproblem är mycket kopplat till ärlighet i politiken, vilket ett kommande inlägg kommer att ta upp.

Men politiken nöjer sig inte enbart med diverse "nyord" för att förvilla och fördunkla. Nej, det går uppenbarligen också alldeles utmärkt med vanliga hederliga svenska ord. Ett sådant ord som nu i överbudshysterin inför det stundande valet fullkomligt "översvämmar" våra medier i såväl publicerade som talade debattinlägg är det lilla oskyldiga ordet "vill". Den ena politikern efter den andra ställer sig nu upp för att med fast stämma deklarera att vi om (när!?) vi vunnit regeringsmakten vill ........, vill ......., vill ......., och så vidare i all oändlighet. Viljan är det således inget fel på. Problemet är bara det att den tolkning man vill att åhörarna skall göra är att det sagda är ett löfte om införande (eller borttagande) av det ena eller andra om man bara får regeringsmakten.

Nej, löften är det ju inte frågan om. Löften, som senare kan visa sig vara omöjliga att uppfylla skyr man som pesten medan "viljan" för motsvarande står som spö i backen. Det finns ju under och vid slutet av en valperiod tusen skäl till varför det trots den goda viljan inte gick att genomföra det som förespeglats. Nu tycker ju våra politiker att det inte räcker att bara uttrycka den egna viljan för att slå blå (eller röda) dunster i medborgarnas ögon. Nej, bättre kan dom helt visst. Man kan ju t.ex. tala om förslag, om ambitioner, om målsättningar som sedan ges ytterligare tyngd genom att förstärkas till skarpa förslag, skarpa ambitioner etc. Snart kommer vi kanske att få höra att man talar om "mycket skarpa förslag". Det gäller ju att hela tiden ha de attraktivaste och mest säljande förslagen - dock utan att lova något säkert!

Om man verkligen vill veta, för att t.ex. rätt kunna välja i det kommande valet, vad partierna hårt kommer att arbeta för att verkligen genomföra så kan bara hänsyn tas till vad som klart utsagts vara löften. Men se upp - även löften kan vara kopplade till olika villkor som "om ekonomin tillåter", "om vi får igenom våra förslag" med flera kreativa spetsfundigheter. Tyvärr har nu också ”löften” börjat uppfattas som ett något för svagt ord som då kräver sin förstärkning varför vi nu allt oftare möter uttryck som ”vårt absoluta löfte” m.fl. språkliga absurditeter. Allt det som uttryckts som vilja, förslag, ambitioner, målsättningar m.m. kan enbart nyttjas som pusselbitar för att få en uppfattning om respektive partis politiska inriktning.
Nu väntar jag bara på uttryck som "skarpa löften"! Om det kommer, så har enligt min mening det politiska språket mist sin mening.
Tillägg: Det har visat sig att jag var dåligt uppdaterad - "skarpt löfte" - har redan använts! Av såväl Fredrik Reinfeldt som Carin Jämtin. Vad blir nu nästa steg i förfallet av det politiska språket?

(Politikers välutvecklade förmåga att "prata snömos", dvs prata utan att säga något, lämnar jag här utanför detta inlägg.)