Angående S-pamfletten "Vi tar strid för vår partiordförande" (DN 7 sept.)
23 "tunga" socialdemokrater har på DN debatt lyckats få in en rasande pamflett mot vår nuvarande regerings politik - skickligt! Man kan fråga sig hur många av dessa som lånat ut sina namn som verkligen har läst denna rappakalja innan publicering! Jag noterar att bl.a. Kjell-Olof Feldt har avstått, vilket hedrar honom!
Man skriver:
- "Sysselsättningen har sjunkit med 100 000 jobb." Enligt samstämmiga uppgifter har tvärtom sysselsättningen ökat med ca 100 000 jobb medan däremot arbetslösheten har ökat. En ökning av arbetslösheten kan förklaras på flera sätt; bl.a. har fler ungdomar har kommit ut på arbetsmarknaden, fler blivit rehabiliterade, dvs helt enkelt är det fler som vill och kan gå ut på arbetsmarknaden. (Det är dock märkligt att så tunga "sossar" inte verkar veta skillnaden mellan sysselsättning och arbetslöshet.)
- "Den borgerliga regeringen har prioriterat en enda fråga under sina fyra år vid makten: Sänkt skatt för dem som har det bäst."
- "Nu slängs svårt sjuka människor, cancersjuka, reumatiker och neurologiskt sjuka ut ur sjukförsäkringen."
- "En röst på de borgerliga är ett klartecken till fortsatt ökade klyftor, fortsatt urholkad välfärd och fortsatta skattesänkningar till de allra rikaste."
- "Se på pensionärerna. Nu straffbeskattas pensionärer." Sanningen är ju att pensionärerna inte har fått höjd skatt, tvärtom har dom fått sänkt skatt. Men sant är också att de som (fortfarande) arbetar också fått sänkt skatt med jobbskatteavdraget, till och med något mer än pensionärerna. (Med rödgrön argumentation kan man då hävda att en som fått lägre lönehöjning än någon annan i själva verket har fått sänkt lön!) Däremot har pensionärerna fått sänkt pension, grundat på "bromsen" som även socialdemokraterna var med och beslutade om för att få ett långsiktigt hållbart pensionssystem.
Varje reflekterande människa inser ju att ovanstående påståenden bygger på verklighetsförfalskning dvs osanningar, okunnighet, missförstånd och socialdemokratisk mytbildning. Och inte minst på en allt mer tilltagande desperation.
I inledningen använde jag epitetet pamflett som benämning på de "tungas" inlägg. Något debattinlägg var det ju inte eftersom det inte med en stavelse hade några förslag på vad man själv ville åstadkomma (mer än "rättvisa och solidaritet"). Jag satte orden "Botten är nådd" som rubrik på detta inlägg - vid närmare eftertanke känns det mer som om "Botten har gått ur".
onsdag 8 september 2010
torsdag 2 september 2010
Politiskt nyspråk
Det politiska språket - innovationer, fördunkling och utarmning
Den politiska debatten är fylld av sina egna ord och begrepp, ofta speciellt avsedda att sätta färg på den egna argumentationen. Det finns ingen gräns för uppfinningsförmågan. Många av dessa blir så pass vedertagna att de införlivas som nyord i det politiska språket. Vissa ord/uttryck kan med viss välvilja betraktas som sakligt beskrivande, även om inte betydelsen är kristallklar (t.ex. "arbetslinjen", "verklighetens folk" …) medan andra mer kan betraktas som debattillhyggen, där ibland gränsen till att utgöra invektiv ofta kan vara hårfin (t.ex. "stupstock", ”pensionärsskatt” ….). Dessa ord trummas sedan in tills de till slut får karaktär av att vara självklara och relevanta, vilket det i många fall inte finns grund för.
Ett annat problem är ord/uttryckssammanblandning. Det gäller då ord som betyder (helt) olika saker men som i debatten används på sådant sätt att ”gemene man” inte vet varken ut eller in. Ett typiskt exempel på detta är begreppen ”sysselsättning” kontra ”arbetslöshet”. Fakta är (så vitt jag förstått) att sysselsättningen kraftigt gått upp under nuvarande mandatperiod medan arbetslösheten har ökat. (Förenklat: sysselsättningen har gått upp tack vare att fler ”arbeten” skapats medan arbetslösheten ökat på grund av att fler människor söker arbete efter genomgången utbildning, rehabilitering m.m.) Här använder då det ena politiska blocket (gissa vilket!) uteslutande måttet på ”sysselsättning” för att beskriva arbetsmarknadsläget, medan det andra blocket (gissa vilket!) uteslutande använder måttet på ”arbetslöshet”. Båda parter har således rätt i sin medvetet begränsade argumentation, men ingen ger hela bilden! Och där står då vi andra med uppgiften att pussla ihop hela bilden. Detta språkproblem är mycket kopplat till ärlighet i politiken, vilket ett kommande inlägg kommer att ta upp.
Men politiken nöjer sig inte enbart med diverse "nyord" för att förvilla och fördunkla. Nej, det går uppenbarligen också alldeles utmärkt med vanliga hederliga svenska ord. Ett sådant ord som nu i överbudshysterin inför det stundande valet fullkomligt "översvämmar" våra medier i såväl publicerade som talade debattinlägg är det lilla oskyldiga ordet "vill". Den ena politikern efter den andra ställer sig nu upp för att med fast stämma deklarera att vi om (när!?) vi vunnit regeringsmakten vill ........, vill ......., vill ......., och så vidare i all oändlighet. Viljan är det således inget fel på. Problemet är bara det att den tolkning man vill att åhörarna skall göra är att det sagda är ett löfte om införande (eller borttagande) av det ena eller andra om man bara får regeringsmakten.
Nej, löften är det ju inte frågan om. Löften, som senare kan visa sig vara omöjliga att uppfylla skyr man som pesten medan "viljan" för motsvarande står som spö i backen. Det finns ju under och vid slutet av en valperiod tusen skäl till varför det trots den goda viljan inte gick att genomföra det som förespeglats. Nu tycker ju våra politiker att det inte räcker att bara uttrycka den egna viljan för att slå blå (eller röda) dunster i medborgarnas ögon. Nej, bättre kan dom helt visst. Man kan ju t.ex. tala om förslag, om ambitioner, om målsättningar som sedan ges ytterligare tyngd genom att förstärkas till skarpa förslag, skarpa ambitioner etc. Snart kommer vi kanske att få höra att man talar om "mycket skarpa förslag". Det gäller ju att hela tiden ha de attraktivaste och mest säljande förslagen - dock utan att lova något säkert!
Om man verkligen vill veta, för att t.ex. rätt kunna välja i det kommande valet, vad partierna hårt kommer att arbeta för att verkligen genomföra så kan bara hänsyn tas till vad som klart utsagts vara löften. Men se upp - även löften kan vara kopplade till olika villkor som "om ekonomin tillåter", "om vi får igenom våra förslag" med flera kreativa spetsfundigheter. Tyvärr har nu också ”löften” börjat uppfattas som ett något för svagt ord som då kräver sin förstärkning varför vi nu allt oftare möter uttryck som ”vårt absoluta löfte” m.fl. språkliga absurditeter. Allt det som uttryckts som vilja, förslag, ambitioner, målsättningar m.m. kan enbart nyttjas som pusselbitar för att få en uppfattning om respektive partis politiska inriktning.
Nu väntar jag bara på uttryck som "skarpa löften"! Om det kommer, så har enligt min mening det politiska språket mist sin mening.
Tillägg: Det har visat sig att jag var dåligt uppdaterad - "skarpt löfte" - har redan använts! Av såväl Fredrik Reinfeldt som Carin Jämtin. Vad blir nu nästa steg i förfallet av det politiska språket?
(Politikers välutvecklade förmåga att "prata snömos", dvs prata utan att säga något, lämnar jag här utanför detta inlägg.)
Den politiska debatten är fylld av sina egna ord och begrepp, ofta speciellt avsedda att sätta färg på den egna argumentationen. Det finns ingen gräns för uppfinningsförmågan. Många av dessa blir så pass vedertagna att de införlivas som nyord i det politiska språket. Vissa ord/uttryck kan med viss välvilja betraktas som sakligt beskrivande, även om inte betydelsen är kristallklar (t.ex. "arbetslinjen", "verklighetens folk" …) medan andra mer kan betraktas som debattillhyggen, där ibland gränsen till att utgöra invektiv ofta kan vara hårfin (t.ex. "stupstock", ”pensionärsskatt” ….). Dessa ord trummas sedan in tills de till slut får karaktär av att vara självklara och relevanta, vilket det i många fall inte finns grund för.
Ett annat problem är ord/uttryckssammanblandning. Det gäller då ord som betyder (helt) olika saker men som i debatten används på sådant sätt att ”gemene man” inte vet varken ut eller in. Ett typiskt exempel på detta är begreppen ”sysselsättning” kontra ”arbetslöshet”. Fakta är (så vitt jag förstått) att sysselsättningen kraftigt gått upp under nuvarande mandatperiod medan arbetslösheten har ökat. (Förenklat: sysselsättningen har gått upp tack vare att fler ”arbeten” skapats medan arbetslösheten ökat på grund av att fler människor söker arbete efter genomgången utbildning, rehabilitering m.m.) Här använder då det ena politiska blocket (gissa vilket!) uteslutande måttet på ”sysselsättning” för att beskriva arbetsmarknadsläget, medan det andra blocket (gissa vilket!) uteslutande använder måttet på ”arbetslöshet”. Båda parter har således rätt i sin medvetet begränsade argumentation, men ingen ger hela bilden! Och där står då vi andra med uppgiften att pussla ihop hela bilden. Detta språkproblem är mycket kopplat till ärlighet i politiken, vilket ett kommande inlägg kommer att ta upp.
Men politiken nöjer sig inte enbart med diverse "nyord" för att förvilla och fördunkla. Nej, det går uppenbarligen också alldeles utmärkt med vanliga hederliga svenska ord. Ett sådant ord som nu i överbudshysterin inför det stundande valet fullkomligt "översvämmar" våra medier i såväl publicerade som talade debattinlägg är det lilla oskyldiga ordet "vill". Den ena politikern efter den andra ställer sig nu upp för att med fast stämma deklarera att vi om (när!?) vi vunnit regeringsmakten vill ........, vill ......., vill ......., och så vidare i all oändlighet. Viljan är det således inget fel på. Problemet är bara det att den tolkning man vill att åhörarna skall göra är att det sagda är ett löfte om införande (eller borttagande) av det ena eller andra om man bara får regeringsmakten.
Nej, löften är det ju inte frågan om. Löften, som senare kan visa sig vara omöjliga att uppfylla skyr man som pesten medan "viljan" för motsvarande står som spö i backen. Det finns ju under och vid slutet av en valperiod tusen skäl till varför det trots den goda viljan inte gick att genomföra det som förespeglats. Nu tycker ju våra politiker att det inte räcker att bara uttrycka den egna viljan för att slå blå (eller röda) dunster i medborgarnas ögon. Nej, bättre kan dom helt visst. Man kan ju t.ex. tala om förslag, om ambitioner, om målsättningar som sedan ges ytterligare tyngd genom att förstärkas till skarpa förslag, skarpa ambitioner etc. Snart kommer vi kanske att få höra att man talar om "mycket skarpa förslag". Det gäller ju att hela tiden ha de attraktivaste och mest säljande förslagen - dock utan att lova något säkert!
Om man verkligen vill veta, för att t.ex. rätt kunna välja i det kommande valet, vad partierna hårt kommer att arbeta för att verkligen genomföra så kan bara hänsyn tas till vad som klart utsagts vara löften. Men se upp - även löften kan vara kopplade till olika villkor som "om ekonomin tillåter", "om vi får igenom våra förslag" med flera kreativa spetsfundigheter. Tyvärr har nu också ”löften” börjat uppfattas som ett något för svagt ord som då kräver sin förstärkning varför vi nu allt oftare möter uttryck som ”vårt absoluta löfte” m.fl. språkliga absurditeter. Allt det som uttryckts som vilja, förslag, ambitioner, målsättningar m.m. kan enbart nyttjas som pusselbitar för att få en uppfattning om respektive partis politiska inriktning.
Nu väntar jag bara på uttryck som "skarpa löften"! Om det kommer, så har enligt min mening det politiska språket mist sin mening.
Tillägg: Det har visat sig att jag var dåligt uppdaterad - "skarpt löfte" - har redan använts! Av såväl Fredrik Reinfeldt som Carin Jämtin. Vad blir nu nästa steg i förfallet av det politiska språket?
(Politikers välutvecklade förmåga att "prata snömos", dvs prata utan att säga något, lämnar jag här utanför detta inlägg.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)