måndag 15 november 2010

Vilken fasa – det kunde ha blivit!


Dörren till Socialdemokraternas inre liv efter katastrofvalet har nu under senaste veckan öppnats på vid gavel. Det blåser bra, många socialdemokrater hukar sig i vinddraget medan en del andra träder fram för att förklara dels sig, dels vad som gått snett och dels vad som nu måste göras. Och vems (vilkas) felet var. Nu senast är det Thomas Östros som tar till orda för att ”ta tjuren vid hornen”.

Östros vet nu (men hade uppenbarligen ingen aning om detta för t.ex. ett halvår sedan!) vad som har varit och fortfarande är fel i den socialdemokratiska politiken och vad som bör göras. I sitt inlägg i DN Debatt (12 nov.) tar han upp fem områden som ska åtgärdas. Var och en av dessa avslutas med en stilla undring om ”Hur ska nu detta gå till?”. Som läsare förväntar man sig med spänning att få ta del av Östros visdomsord och då också få lite konkreta svar på dessa undringar. Framför allt väntar man sig att få en socialdemokratisk syn på nödvändiga åtgärder. Får man då detta?

Östros ”åtgärdsprogram” ges under tre rubriker:
   1. Det ska löna sig att arbeta
”Arbete och utbildning måste gå före ett passivt beroende av ersättningar och bidrag från försäkringssystemen som inte heller får bidra till långvarig arbetslöshet.”, ”Tydliga drivkrafter för arbete.”, ”Fokus på matchning och kompetens.”, ”Skatterna spelar stor roll för hushållens och företagens beslut.”, ”Ny skattereform för enkelhet, likformighet och breda skattebaser.”, ”Drivkrafter för arbete, sparande och företagssamhet är centrala.”,  ”Tydligt att den som betalt in mycket till försäkringssystemen tjänar på det.”.

   2.  Konkurrera med kunskap och innovationer, inte låga löner
”Konkurrenskraft säkras med ökad produktivitet.”,  ”Kvaliteten i det samlade utbildningssystemet måste stå i fokus.”,  ”Fler forskningsmiljöer och mer forskning”,  ”Modern industripolitik och balanserad energipolitik.”,  ”Ett konkurrenskraftigt EU.”,  ”Lättare för företag och löntagare att verka i olika länder.”.

   3.  Välfärd efter behov – inte plånbok   
”Det krävs att antalet arbetade timmar ökar.”,  ”Välfärd med hög kvalitet med tillgänglighet för alla.”,  ”Utbildningsinsatser som är tillgängliga för all.”,  ”Statliga bidrag till ny teknikutveckling inom välfärdssektorn.”.

Östros avslutar med att framhålla att välfärden måste betalas (med skatter?) tillsammans med det uttjatade påhoppet på borgerligheten om att denna endast tänker sig skattesänkningar. Det nya i ”den nya skattereformens” innehåll lyser helt med sin frånvaro, enbart allmänna krav i linje med vad som framfördes i valrörelsen presenteras. Vidare konstaterar han att hittillsvarande (socialdemokratiska) metoder måste omprövas.

Har vi hört ovanstående punkter förut? Om vi bortser från diverse plattityder (”Modern industripolitik”, m.m.) verkar dessutom åtskilligt hämtat från ett flitigt studium av alliansens idéer och begreppsvärld som presenterades under valrörelsen!

Thomas Östros är ju inte ensam om att ta till orda. Även Ylva Johansson har nyttjat möjligheten till att i DN Debatt (7 nov) föra fram sin mycket kritiska uppfattning om vad som har varit problemen i den socialdemokratiska politiken. De problem som då ledde fram till det ”urusla” valresultatet. Hon förespråkar ”en genuin omprövning av vår politik” samt behovet av att ”påbörja en framtidsdebatt”. Hon trycker på att arbete är en plikt och en rättighet och att arbetslinjen, som ska stödjas av trygghetsförsäkringarna, måste återupprättas för att undvika passivitet och socialbidrag. En tydlig politik för fler i arbete och fler arbetande timmar är helt centralt enligt Ylva Johansson.
Ylva Johanssons ”framtidsdebatt” för ett stärkt socialdemokratiskt parti inkluderar även, vad jag förstår av artikeln, preciseringar och omvärderingar inom bl.a. näringspolitik, generell välfärd, utbildning, vård och äldreomsorg. Hon avslutar med behovet av att ”på allvar diskutera vår egen politik och vår egen identitet.” för att uppnå ideologisk tydlighet. Och att detta är ett arbete som måste börja nu.

På det mer officiella planet har socialdemokraterna tillsatt en Kriskommission (med fyra analysgrupper) för att förbereda en valvinst 2014/2018. Kriskommissionen kommer med bl.a. följande förslag/frågeställningar/slutsatser i DN Debatt (10 nov):
-  ”föreslå åtgärder för att socialdemokraterna åter ska bli en stark och modern samhällsförändrande kraft”,
-  ”göra en rejäl omvärldsanalys ………. och om socialdemokratin över huvud taget har svaren på det moderna samhällets utmaningar”,
-  ”göra en gedigen omprövning av vår politik, liksom av våra egna strategiska val”,
-  ”socialdemokraterna har inte fullt ut tagit till sig och i varje fall inte dragit rätt slutsatser av de samhällsförändringar som ägt rum i vårt land”,
-  ”varför ökade klyftorna också under socialdemokraternas tid vid makten?”.
Som synes ett arbete präglat av stor självkritik mot den förda politiken.

Ovanstående sammanfattningar av några av publicerade socialdemokratiska inlägg pekar ju mot allvarliga, men mycket senkomna, ambitioner att lyfte den socialdemokratiska politiken till de nivåer som partiföreträdare och medlemmar trott att den legat på.  Detta även om mycket hittills är av slaget ”till intet förpliktigande allmänna uttalanden”. Pressade av allvaret och känslan av totalkris i partiet står man nu således inför omfattande omvärderingar av tidigt fastlagda socialdemokratiska dogmer.

Nu tillbaks till detta inläggs rubrik ”Vilken fasa – det kunde ha blivit!” och det egentliga motivet för detta inlägg. Den politik som socialdemokraterna tillsammans med sina rödgröna ”allierade” gick till val på konstaterar nu socialdemokraterna att den inom många områden var felaktig. Observera att man då menar att den förda politiken var felaktig i sig själv, inte felaktig på grund av att man inte fick svenska folkets förtroende och därför led ett svidande valnederlag! Nej, själva grunden för den valrörelse man förde var inom många områden felaktig. Felaktiga metoder och föreslagna åtgärder för att kunna nå de samhällsmål som många, oberoende av partisympatier, många gånger kan vara överens om.

Tänk er nu tanken att ”de rödgröna” fått majoritet i valet, dvs de hade bildat regering. En regering med ett regeringsprogram grundat på en rad felaktiga förslag till åtgärder. Felaktigheter som då till stor del hade styrt Sverige under fyra år.  

Detta hade varit fasan – som tack och lov inte blev verklighet!

Som avslutning, det är min bestämda uppfattning att det faktum att Sverige fick en Alliansregering var i alla avseenden den allra bästa valutgången, såväl för svenska folket, som slapp en rödgrön regering styrd av missriktade åtgärder, som för socialdemokraterna som nu fått möjligheter till eftertanke och ett politiskt uppvaknande.DN-Debatt 12 nov