Vilks och yttrandefriheten

Nu är det dags för media, mer specifikt DN Ledarsida, att dra ett varv till på Vilkshjulet. Nu orsakat av att radiorösten Täppas Fogelberg tagit sig vissa friheter i en såväl ironisk som roande Vilkstext i SVT debatt (5 okt). En text som uppenbarligen mött starka reaktioner och då enligt min åsikt fått DN att misstolka, hårdra, Täppas åsikter och avsikter. Och framför allt att helt missa ironin i textens slutkläm! Eller har DN på grund av tidsbrist snabbläst texten utan att reflektera över innehållet? Hur kan DN få det till att Täppas ”mer eller mindre önskar livet ur Lars Vilks”. Att antyda att Täppas skulle önska livet ut Vilks är ju inte bara befängt utan på gränsen till förtal.

Trots att DN i sin ledare staplar upp ett stort antal av vad man anser vara Vilks uppenbara tillkortakommanden så ägnar DN en hel ledare åt att angripa en text av Täppas som man uppenbarligen inte velat förstå. Jag håller dock med om Ledarens rubrik ”Obehagligt om Lars Vilks”, men då inte med den syftning som avsågs.

Jag har läst Täppas text en gång, två gånger, tre gånger utan att förstå vad DN Ledare (och mängden ”högskrikande” osammanhängande nätkommentarer) blivit så upprörd över. Det inledande stycket är, skulle jag tro, en sammanfattning som SVT Debattredaktör formulerat och lagt till, debattredaktörer brukar göra så. På gott och ont – ofta på ont.

Det framgår alldeles klart att Täppas inte önskar att Vilks ska stormas ihjäl men däremot precis som jag att Vilks ska "tigas ihjäl". Framför allt av media. Humant och effektivt. Största möjliga mediebevakning är ju helt klart det som Vilks huvudsakligen eftersträvar. Utan denna vore hans ”konstprojekt” ingenting, absolut ingenting. Noll och intet – knappt ens en minsta fjärt i vårt oändliga universum! Att media skulle svika den fria åsiktsbildningen genom att ligga lågt med Vilks för att i stället fylla ett begränsat spaltutrymme med angelägnare ämnen har jag svårt att förstå. Vilks kan lika lite som ”du och jag” ställa krav på en obegränsad alltid närvarande medierapportering. För media gäller det helt enkelt att välja ut det mest angelägna. Och dit hör enligt min uppfattning inte Lars Vilks.

Vilks mission tycks vara att till varje pris, som tydligen i hans ögon aldrig kan bli för högt, skapa, odla, och presentera sitt konstprojekt, ett projekt som de flesta undrar vad det består i. Så vitt jag vet har det aldrig presenterats utan enbart pratats om. Enda rimliga tolkningen är att Konstprojektet helt enkelt är centrerat runt en enda sak, nämligen Vilks själv. En Vilks själv upphöjd till den modige banerföraren för mänsklighetens räddning. En Vilks som utvidgat ramarna för "konsten" till att inkludera allt. En Vilks som genom att smäda de som har annan uppfattning än han själv tror att han kan åstadkomma något. Har Vilks tänkt tanken att sakliga och begripliga argument i bästa fall skulle kunna leda i riktning mot det som han eventuellt är ute efter. Vill vi (någon?) överhuvudtaget se, ta del av, detta projekt? Vill vi betala (då inte i penningamening) för följderna av detta?

Men Vilks är ju inte ensam i projektet - nu ingår Media och dess rapportering i hans Konstprojekt! Utgör troligen en betydande del av och en nödvändig förutsättning för projektet. Hur känns det, kära medierepresentanter? Är ni smickrade eller naivt inlurade? Nu nöjer sig ju inte Vilks med att ha fått med media i sitt projekt. Det är bara ett steg för att få med oss alla i projektet. Ett projekt som jag själv tar avstånd från och inte vill delta i. Vilket jag dock tyvärr gör i och med detta inlägg. Men nu hoppas jag att det är slut för min del. Kan jag också hoppas på att det också blir det för media? Knappast troligt!

Yttrandefriheten är en grundläggande rättighet som vi alla inklusive Vilks har, därom råder åtminstone i Sverige inte något tvivel. Med rättigheter följer dock också skyldigheter, t.ex. att följa uttalade eller outtalade mellanmänskliga normer för hur man beter sig i ett civiliserat samhälle. Dessa kan förvisso variera över såväl tid som plats på jorden. Till dessa skyldigheter hör dock faktiskt inte, åtminstone inte i min värld, en skyldighet att i alla lägen yttra/presentera allt som dyker upp i ”den egna förvirrade” hjärnan. En skyldighet bör däremot rimligen vara att använda ett ev befintligt förstånd. En sak är kanske att ta ”kalkylerade risker” för den egna personen, en helt annan att utsätta samhället i övrigt för dessa i egna korståg mot något som man själv vill bekämpa.

När samhället ställer upp för att försvara Vilks till ”liv och lem”, vilket tyvärr behövs pga av gjorda tokerier (som svårligen kan göras ogjorda), så är det minst sagt utmanande att Vilks tillåter sig att fortsätta i samma stil med sina medvetna provokationer för att bygga på sitt ”konstprojekt”. Tydligen med den starka förvissningen att samhällets förståelse och därmed skydd är och kommer att förbli oändligt. Förståelsen kommer förhoppningsvis drastiskt att minska i takt med att omfattningen av tokerierna ökar medan Vilks även fortsättningsvis bör kunna räkna med ”någon form” av fortsatt personskydd. (Jag förutsätter att bl.a. alla kvinnor som hotas till livet av ”sina” män har motsvarande personskydd även om det då inte är yttrandefriheten som står på spel.)

Jag håller med Täppas: ”Glöm Lars Vilks!”. (Så var det gjort! Vad var det han hette nu igen?)

Detta lär inte störa den fria åsiktsbildningen. Han, vad han nu hette, kan ju som alla andra göra sig hörd genom att t.ex. starta en blogg eller på annat sätt göra reklam för sig och sitt konstprojekt!

Men låt diskussionen om yttrandefriheten, dess praktiska tillämpning och dess eventuella gränser fortsätta.

Om nu någon (som orkat läsa så här långt) av ovanstående tankar tror att jag på något minsta sätt sympatiserar med religiösa extremister – vilket DN antyder att Täppas skulle göra - så vill jag bara bestämt dementera detta.

Åsiktsfrihet – Yttrandefrihet

Åsiktsfrihet och yttrandefrihet är fundamentala rättigheter i ett demokratiskt samhälle.

Jag, vi alla, har rätten att ha vilka åsikter vi vill – vi har i Sverige åsiktsfrihet. Detta innebär att jag får tänka vad jag vill, fundera på det jag vill och även, som jag gör just nu, för mig själv skriva ned det jag vill. Vi har också en vidsträckt yttrandefrihet, dvs att verbalt i ord och tryckt i text och bild till andra förmedla våra åsikter. Vissa (många, de flesta?) anser att yttrandefriheten är helt utan gränser, dvs man har rätten att yttra vad som helst (även det plumpa, omdömeslösa, kränkande), var som helst och när som helst samt även i vilken form som helst. Detta då i kontrast till Europakonventionen som utöver ett tydligt stöd för yttrandefriheten även definierar vad man anser vara ”motiverade” inskränkningar i denna. Mina åsikter, och i bästa fall även insikter, rörande detta avser jag ”yttra” i detta inlägg. Dock tänker jag inte gå vilse i tryckfrihetsförordningens irrgångar.

Som sagt, åsikter får vi tveklöst ha vilka vi vill. Ingen eller inget kan, eller får, förhindra oss att tänka. Men vad ska man ha åsikter till om man inte förmedlar dessa till en mottagare, till en i bästa fall intresserad omvärld. (Jag är medveten om att det finns djupt tänkande människor som i sin kammare kan vara nöjda med ett ”filosofiskt tänkande” utan behov av att förmedla sig med omvärlden.) Syftet med detta är i de flesta fall att nå en påverkbar omvärld, för att påverka andra människors tänkande, att kanske få dom att ändra åsikt. Här kommer då frågan om yttrandefriheten in.

Som ung fick jag lära mig att jag fick säga eller skriva att jag ansåg att en person t.ex. var en knöl, utan andra konsekvenser än att jag skaffat mig en ny ovän. Med andra ord så var jag fri att uttrycka min åsikt om denna personliga egenskap. Att däremot säga att personen i fråga är en knöl skulle kunna leda till åtal för ärekränkning eftersom jag då påstod att detta var ett faktum, och inte bara min åsikt. Givetvis kan inte något, åtminstone inte i vårt land, förhindra mig att i någon form framföra detta som ett faktum, dock får jag vara beredd att ta eventuella konsekvenser. Denna distinktion mellan att anse (dvs att ha som åsikt) och att påstå som faktum tycker jag tyvärr blir allt svårare att se i tal och skrift. En svårighet som kan vara än större i bild.

Olika människor har olika syften med att föra fram sin åsikt i en viss fråga.  Det kan ju ofta enligt ovan vara för att påverka någon annans tänkande och därmed dennes åsikter. Men det kan ju även t.ex. vara för att reta, håna, briljera med sin egen förträfflighet eller väcka uppmärksamhet. Dessa olika syften kan ju alla vara berättigade – men var sak på sin plats. Och i rätt form för den avsedda mottagaren för att uppnå det egentliga syftet. Ett syfte som långt ifrån alltid är glasklart. Många gånger hålls dock inte dessa syften isär utan blandas olämpligt vilket gör att målet missas. Om syftet är att påverka någons tänkande är det ju olämpligt att håna dennes idéer och uppfattningar. En seriös och även kritisk argumentation är då givetvis mer på sin plats.

Yttrandefrihet är som sagt hos oss en demokratisk rättighet. En rättighet som dock i vissa kretsar anses vara något som i alla sammanhang till varje pris och så långt som möjligt måste utnyttjas. (Men allt behöver ju faktiskt inte sägas eller skrivas, det är precis som om en rättighet som inte utnyttjas på något sätt är förslösad!) Detta oavsett konsekvenserna, för en själv, vilket kanske må vara hänt, eller för andra. Med rättigheten yttrandefrihet bör följa skyldigheten att betänka konsekvenserna av ett yttrande (tal, publicering). Tyvärr härskar alltför ofta lusten till att briljera och väcka uppmärksamhet tillsammans med uppfattningen att ”jag skriver/säger/ritar vad jag vill eftersom vi har yttrandefrihet”, med den outtalade synen att konsekvenserna får någon annan reda ut.

Om någon av ovanstående nu har fått uppfattningen att jag vill tumma på vår yttrandefrihet så är det givetvis inte alls så. Yttrandefriheten ska vi givetvis på alla sätt fortsätta att värna om för att på så sätt bibehålla vårt demokratiska samhälle. Däremot anser jag att skyldigheten att ta hänsyn till personliga och samhälliga konsekvenser i högre grad ska beaktas samt att konsekvenserna ska sättas i relation till värdet av det som avses uppnås. Så är det ju tyvärr inte alltid.

Yttrandefriheten kan således som jag ser det missbrukas. Som ett aktuellt exempel på vad jag anser vara missbruk av yttrandefriheten vill jag nämna den i mina ögon självförhärligande ”konstnär” som utan uppenbart syfte att uppnå något annat än att väcka uppmärksamhet kring sin egen person låtit publicera något som enbart tycks varit ämnat att håna andra. Helt utan tankar på eventuella konsekvenser, konsekvenser som tyvärr har blivit en mycket påtaglig realitet. Enligt eget uttalande så är han nu mycket nöjd med Säpobevakningen dygnet runt som samhället ställer upp med när han nu sitter i stugvärmen för att ”förbättra” sitt konstnärliga bidrag. Men som sagt, han utnyttjar ju bara sina rättigheter – dock utan tankar på konsekvenserna. Och lär väl fortsätta med detta så länge som media och div ledarsidor ”hejar på”! Ledarsidor som ihärdigt i kör (vilken jag gärna sjunger med i) försvarar yttrandefriheten men tyvärr aldrig diskuterar eller ifrågasätter syftet, vettigheten och meningen, i den mån det finns någon, med det som i detta fall publicerats. Kanske förklarligt, för en tidning gäller det ju att till varje pris att publicera. (En rekommendation till ”konstnären” skulle kunna vara att tänka på det gamla uttrycket: ”Glöm inte att koppla på hjärnan innan du öppnar munnen”.)

Slutligen, detta inlägg diskuterar endast begreppen åsiktsfrihet och yttrandefrihet, inte bakgrunden eller motiven till aktuella publiceringar samt de våldsdåd som ägt rum i anslutning till dessa.

DN 31 dec 2010

Vilken fasa – det kunde ha blivit!

Dörren till Socialdemokraternas inre liv efter katastrofvalet har nu under senaste veckan öppnats på vid gavel. Det blåser bra, många socialdemokrater hukar sig i vinddraget medan en del andra träder fram för att förklara dels sig, dels vad som gått snett och dels vad som nu måste göras. Och vems (vilkas) felet var. Nu senast är det Thomas Östros som tar till orda för att ”ta tjuren vid hornen”.

Östros vet nu (men hade uppenbarligen ingen aning om detta för t.ex. ett halvår sedan!) vad som har varit och fortfarande är fel i den socialdemokratiska politiken och vad som bör göras. I sitt inlägg i DN Debatt (12 nov.) tar han upp fem områden som ska åtgärdas. Var och en av dessa avslutas med en stilla undring om ”Hur ska nu detta gå till?”. Som läsare förväntar man sig med spänning att få ta del av Östros visdomsord och då också få lite konkreta svar på dessa undringar. Framför allt väntar man sig att få en socialdemokratisk syn på nödvändiga åtgärder. Får man då detta?

Östros ”åtgärdsprogram” ges under tre rubriker:

   1. Det ska löna sig att arbeta

”Arbete och utbildning måste gå före ett passivt beroende av ersättningar och bidrag från försäkringssystemen som inte heller får bidra till långvarig arbetslöshet.”, ”Tydliga drivkrafter för arbete.”, ”Fokus på matchning och kompetens.”, ”Skatterna spelar stor roll för hushållens och företagens beslut.”, ”Ny skattereform för enkelhet, likformighet och breda skattebaser.”, ”Drivkrafter för arbete, sparande och företagssamhet är centrala.”,  ”Tydligt att den som betalt in mycket till försäkringssystemen tjänar på det.”.

   2.  Konkurrera med kunskap och innovationer, inte låga löner

”Konkurrenskraft säkras med ökad produktivitet.”,  ”Kvaliteten i det samlade utbildningssystemet måste stå i fokus.”,  ”Fler forskningsmiljöer och mer forskning”,  ”Modern industripolitik och balanserad energipolitik.”,  ”Ett konkurrenskraftigt EU.”,  ”Lättare för företag och löntagare att verka i olika länder.”.

   3.  Välfärd efter behov – inte plånbok   

”Det krävs att antalet arbetade timmar ökar.”,  ”Välfärd med hög kvalitet med tillgänglighet för alla.”,  ”Utbildningsinsatser som är tillgängliga för all.”,  ”Statliga bidrag till ny teknikutveckling inom välfärdssektorn.”.

Östros avslutar med att framhålla att välfärden måste betalas (med skatter?) tillsammans med det uttjatade påhoppet på borgerligheten om att denna endast tänker sig skattesänkningar. Det nya i ”den nya skattereformens” innehåll lyser helt med sin frånvaro, enbart allmänna krav i linje med vad som framfördes i valrörelsen presenteras. Vidare konstaterar han att hittillsvarande (socialdemokratiska) metoder måste omprövas.

Har vi hört ovanstående punkter förut? Om vi bortser från diverse plattityder (”Modern industripolitik”, m.m.) verkar dessutom åtskilligt hämtat från ett flitigt studium av alliansens idéer och begreppsvärld som presenterades under valrörelsen!

Thomas Östros är ju inte ensam om att ta till orda. Även Ylva Johansson har nyttjat möjligheten till att i DN Debatt (7 nov) föra fram sin mycket kritiska uppfattning om vad som har varit problemen i den socialdemokratiska politiken. De problem som då ledde fram till det ”urusla” valresultatet. Hon förespråkar ”en genuin omprövning av vår politik” samt behovet av att ”påbörja en framtidsdebatt”. Hon trycker på att arbete är en plikt och en rättighet och att arbetslinjen, som ska stödjas av trygghetsförsäkringarna, måste återupprättas för att undvika passivitet och socialbidrag. En tydlig politik för fler i arbete och fler arbetande timmar är helt centralt enligt Ylva Johansson.

Ylva Johanssons ”framtidsdebatt” för ett stärkt socialdemokratiskt parti inkluderar även, vad jag förstår av artikeln, preciseringar och omvärderingar inom bl.a. näringspolitik, generell välfärd, utbildning, vård och äldreomsorg. Hon avslutar med behovet av att ”på allvar diskutera vår egen politik och vår egen identitet.” för att uppnå ideologisk tydlighet. Och att detta är ett arbete som måste börja nu.

På det mer officiella planet har socialdemokraterna tillsatt en Kriskommission (med fyra analysgrupper) för att förbereda en valvinst 2014/2018. Kriskommissionen kommer med bl.a. följande förslag/frågeställningar/slutsatser i DN Debatt (10 nov):

-  ”föreslå åtgärder för att socialdemokraterna åter ska bli en stark och modern samhällsförändrande kraft”,

-  ”göra en rejäl omvärldsanalys ………. och om socialdemokratin över huvud taget har svaren på det moderna samhällets utmaningar”,

-  ”göra en gedigen omprövning av vår politik, liksom av våra egna strategiska val”,

-  ”socialdemokraterna har inte fullt ut tagit till sig och i varje fall inte dragit rätt slutsatser av de samhällsförändringar som ägt rum i vårt land”,

-  ”varför ökade klyftorna också under socialdemokraternas tid vid makten?”.

Som synes ett arbete präglat av stor självkritik mot den förda politiken.

Ovanstående sammanfattningar av några av publicerade socialdemokratiska inlägg pekar ju mot allvarliga, men mycket senkomna, ambitioner att lyfte den socialdemokratiska politiken till de nivåer som partiföreträdare och medlemmar trott att den legat på.  Detta även om mycket hittills är av slaget ”till intet förpliktigande allmänna uttalanden”. Pressade av allvaret och känslan av totalkris i partiet står man nu således inför omfattande omvärderingar av tidigt fastlagda socialdemokratiska dogmer.

Nu tillbaks till detta inläggs rubrik ”Vilken fasa – det kunde ha blivit!” och det egentliga motivet för detta inlägg. Den politik som socialdemokraterna tillsammans med sina rödgröna ”allierade” gick till val på konstaterar nu socialdemokraterna att den inom många områden var felaktig. Observera att man då menar att den förda politiken var felaktig i sig själv, inte felaktig på grund av att man inte fick svenska folkets förtroende och därför led ett svidande valnederlag! Nej, själva grunden för den valrörelse man förde var inom många områden felaktig. Felaktiga metoder och föreslagna åtgärder för att kunna nå de samhällsmål som många, oberoende av partisympatier, många gånger kan vara överens om.

Tänk er nu tanken att ”de rödgröna” fått majoritet i valet, dvs de hade bildat regering. En regering med ett regeringsprogram grundat på en rad felaktiga förslag till åtgärder. Felaktigheter som då till stor del hade styrt Sverige under fyra år.  

Detta hade varit fasan – som tack och lov inte blev verklighet!

Som avslutning, det är min bestämda uppfattning att det faktum att Sverige fick en Alliansregering var i alla avseenden den allra bästa valutgången, såväl för svenska folket, som slapp en rödgrön regering styrd av missriktade åtgärder, som för socialdemokraterna som nu fått möjligheter till eftertanke och ett politiskt uppvaknande.DN-Debatt 12 nov

Botten är nådd!

Angående S-pamfletten "Vi tar strid för vår partiordförande" (DN 7 sept.)

23 "tunga" socialdemokrater har på DN debatt  lyckats få in en rasande pamflett mot vår nuvarande regerings politik - skickligt! Man kan fråga sig hur många av dessa som lånat ut sina namn som verkligen har läst denna rappakalja innan publicering! Jag noterar att bl.a. Kjell-Olof Feldt har avstått, vilket hedrar honom!

Man skriver:
-  "Sysselsättningen har sjunkit med 100 000 jobb." Enligt samstämmiga uppgifter har tvärtom sysselsättningen ökat med ca 100 000 jobb medan däremot arbetslösheten har ökat. En ökning av arbetslösheten  kan förklaras på flera sätt; bl.a. har fler ungdomar har kommit ut på arbetsmarknaden, fler blivit rehabiliterade, dvs helt enkelt är det fler som vill och kan gå ut på arbetsmarknaden. (Det är dock märkligt att så tunga "sossar" inte verkar veta skillnaden mellan sysselsättning och arbetslöshet.)
-   "Den borgerliga regeringen har prioriterat en enda fråga under sina fyra år vid makten: Sänkt skatt för dem som har det bäst."
-   "Nu slängs svårt sjuka människor, cancersjuka, reumatiker och neurologiskt sjuka ut ur sjukförsäkringen."
-   "En röst på de borgerliga är ett klartecken till fortsatt ökade klyftor, fortsatt urholkad välfärd och fortsatta skattesänkningar till de allra rikaste."
-   "Se på pensionärerna. Nu straffbeskattas pensionärer." Sanningen är ju att pensionärerna inte har fått höjd skatt, tvärtom har dom fått sänkt skatt. Men sant är också att de som (fortfarande) arbetar också fått sänkt skatt med jobbskatteavdraget, till och med något mer än pensionärerna. (Med rödgrön argumentation kan man då hävda att en som fått lägre lönehöjning än någon annan i själva verket har fått sänkt lön!) Däremot har pensionärerna fått sänkt pension, grundat på "bromsen" som även socialdemokraterna var med och beslutade om för att få ett långsiktigt hållbart pensionssystem.

Varje reflekterande människa inser ju att ovanstående påståenden bygger på verklighetsförfalskning dvs osanningar, okunnighet, missförstånd och socialdemokratisk mytbildning.  Och inte minst på en allt mer tilltagande desperation.

I inledningen använde jag epitetet pamflett som benämning på de "tungas" inlägg. Något debattinlägg var det ju inte eftersom det inte med en stavelse hade några förslag på vad man själv ville åstadkomma (mer än "rättvisa och solidaritet"). Jag satte orden "Botten är nådd" som rubrik på detta inlägg - vid närmare eftertanke känns det mer som om "Botten har gått ur".

Politiskt nyspråk

Det politiska språket - innovationer, fördunkling och utarmning


Den politiska debatten är fylld av sina egna ord och begrepp, ofta speciellt avsedda att sätta färg på den egna argumentationen. Det finns ingen gräns för uppfinningsförmågan. Många av dessa blir så pass vedertagna att de införlivas som nyord i det politiska språket. Vissa ord/uttryck kan med viss välvilja betraktas som sakligt beskrivande, även om inte betydelsen är kristallklar (t.ex. "arbetslinjen", "verklighetens folk" …) medan andra mer kan betraktas som debattillhyggen, där ibland gränsen till att utgöra invektiv ofta kan vara hårfin (t.ex. "stupstock", ”pensionärsskatt” ….). Dessa ord trummas sedan in tills de till slut får karaktär av att vara självklara och relevanta, vilket det i många fall inte finns grund för.

Ett annat problem är ord/uttryckssammanblandning. Det gäller då ord som betyder (helt) olika saker men som i debatten används på sådant sätt att ”gemene man” inte vet varken ut eller in. Ett typiskt exempel på detta är begreppen ”sysselsättning” kontra ”arbetslöshet”. Fakta är (så vitt jag förstått) att sysselsättningen kraftigt gått upp under nuvarande mandatperiod medan arbetslösheten har ökat. (Förenklat: sysselsättningen har gått upp tack vare att fler ”arbeten” skapats medan arbetslösheten ökat på grund av att fler människor söker arbete efter genomgången utbildning, rehabilitering m.m.) Här använder då det ena politiska blocket (gissa vilket!) uteslutande måttet på ”sysselsättning” för att beskriva arbetsmarknadsläget, medan det andra blocket (gissa vilket!) uteslutande använder måttet på ”arbetslöshet”. Båda parter har således rätt i sin medvetet begränsade argumentation, men ingen ger hela bilden! Och där står då vi andra med uppgiften att pussla ihop hela bilden. Detta språkproblem är mycket kopplat till ärlighet i politiken, vilket ett kommande inlägg kommer att ta upp.

Men politiken nöjer sig inte enbart med diverse "nyord" för att förvilla och fördunkla. Nej, det går uppenbarligen också alldeles utmärkt med vanliga hederliga svenska ord. Ett sådant ord som nu i överbudshysterin inför det stundande valet fullkomligt "översvämmar" våra medier i såväl publicerade som talade debattinlägg är det lilla oskyldiga ordet "vill". Den ena politikern efter den andra ställer sig nu upp för att med fast stämma deklarera att vi om (när!?) vi vunnit regeringsmakten vill ........, vill ......., vill ......., och så vidare i all oändlighet. Viljan är det således inget fel på. Problemet är bara det att den tolkning man vill att åhörarna skall göra är att det sagda är ett löfte om införande (eller borttagande) av det ena eller andra om man bara får regeringsmakten.

Nej, löften är det ju inte frågan om. Löften, som senare kan visa sig vara omöjliga att uppfylla skyr man som pesten medan "viljan" för motsvarande står som spö i backen. Det finns ju under och vid slutet av en valperiod tusen skäl till varför det trots den goda viljan inte gick att genomföra det som förespeglats. Nu tycker ju våra politiker att det inte räcker att bara uttrycka den egna viljan för att slå blå (eller röda) dunster i medborgarnas ögon. Nej, bättre kan dom helt visst. Man kan ju t.ex. tala om förslag, om ambitioner, om målsättningar som sedan ges ytterligare tyngd genom att förstärkas till skarpa förslag, skarpa ambitioner etc. Snart kommer vi kanske att få höra att man talar om "mycket skarpa förslag". Det gäller ju att hela tiden ha de attraktivaste och mest säljande förslagen - dock utan att lova något säkert!

Om man verkligen vill veta, för att t.ex. rätt kunna välja i det kommande valet, vad partierna hårt kommer att arbeta för att verkligen genomföra så kan bara hänsyn tas till vad som klart utsagts vara löften. Men se upp - även löften kan vara kopplade till olika villkor som "om ekonomin tillåter", "om vi får igenom våra förslag" med flera kreativa spetsfundigheter. Tyvärr har nu också ”löften” börjat uppfattas som ett något för svagt ord som då kräver sin förstärkning varför vi nu allt oftare möter uttryck som ”vårt absoluta löfte” m.fl. språkliga absurditeter. Allt det som uttryckts som vilja, förslag, ambitioner, målsättningar m.m. kan enbart nyttjas som pusselbitar för att få en uppfattning om respektive partis politiska inriktning.
Nu väntar jag bara på uttryck som "skarpa löften"! Om det kommer, så har enligt min mening det politiska språket mist sin mening.
Tillägg: Det har visat sig att jag var dåligt uppdaterad - "skarpt löfte" - har redan använts! Av såväl Fredrik Reinfeldt som Carin Jämtin. Vad blir nu nästa steg i förfallet av det politiska språket?

(Politikers välutvecklade förmåga att "prata snömos", dvs prata utan att säga något, lämnar jag här utanför detta inlägg.)